Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

torsdag 8 maj 2014

Japan - en kärleksförklaring. Part III



”Men var det INGET som inte var bra?” har många frågat med anledning av min otroligt uppenbara förtjusning efter Japan-resan.
Nja, det ska väl vara toapappret då, möjligen. Det är väldigt tunt så man får rulla ut en kilometer. Å andra sidan är rullarna så hårt packade och innehåller flera mil papper så det var aldrig någon risk att stå utan. Och hellre tunt och mjukt än jättehårt och rivigt. Om ni frågar mig.

Ja, kvinnosynen då’rå. Den skulle ju behöva uppdateras, men det är inget jag som turist lider av direkt.
Och kanske språket. Japaner i allmänhet svänger sig inte med engelska som vi gör. Å andra sidan har jag mött både tyskar och italienare som inte förstått frasen ”I would like a cup of coffee” men det har gått bra ändå. Det gör det i Japan också. Med ett leende, lite god vilja och ett tydligt kroppsspråk kommer man långt. Och japanskan har många engelska ord, exempelvis coffee (uttalas kåh:i). Efter ett par dagar har man lärt sig att buga som en japan också, vilket bidrar till artigheten. Man kan mumla något ohörbart på svenska, följt av ett aningen sluddrigt gozaimas så är man hemma. Liksom.
Här får man inte passera om man inte är behörig. Och inga hundar är tillåtna. Men i övrigt? Ingen aning.


Varifrån kommer denna fridsamma inställning till livet, medmänniskorna och tillvaron i största allmänhet?
Uppfostran - alldeles säkert. Folk i Japan uppför sig som min föräldrageneration gjorde.

Religion - möjligen. Synkretism, en blandning av buddhism, shintoism och konfucianism, religionen i Japan präglas av mångfald. Andligheten är viktigare än vad man kallar de högre makterna.

Acceptans – helt klart. Man gnäller inte lika mycket som här hemma. Varken på sina medmänniskor eller sin egen situation. Är man inte nöjd med något så ändrar man på det. Eller på sin inställning. Man bestämmer sig för att vara nöjd, helt enkelt.

Ödmjukhet – absolut. Kombinerat med tacksamhet.
Andligheten. Tända ljus, rökelse, be eller vika tusen tranor i origami. Tron på det goda är stor i Japan.


Och kanske det bästa – att man inser att livets värden inte är pengar, prylar och titlar. Tyvärr inser många alltför sent att status inte är ett enda skit viktigt. När man ligger där, hårlös av strålning, uppsvullen av kortison eller förlamad efter en trafikolycka ångrar man all tid man ägnat åt att skaffa sig rätt vänner, rätt figur, rätt bostad och rätt pryttlar. Ni vet, snoppmätning für alle liksom. Och ångrar all tid man INTE ägnat åt sin familj, sina äkta vänner och att njuta av stunden, tillfället, nuet. De små tingen. De som verkligen betyder något. Man kan faktiskt inte ta med sig vare sig stålarna, båten eller miljonerna när man tar ner skylten. Kilar vidare. Ställer undan tofflorna. Kolar vippen. Eller vad man nu vill använda för omskrivning för att dö. Det är ju det enda man vet här i livet. Att man dör förr eller senare. Hur mycket man än försöker värja sig. I Japan har man en mer avspänd attityd till döden. Också.
Trångt om saligheten...


Låter jag som en nyfrälst?
Möjligt.
Känner mig i alla fall lite klokare, lite tryggare och dessutom helt övertygad om att det skulle vara jättefint med en liten japansk trädgård på landet. Jisses, vad maken kommer att få gräva i sommar…


Nåväl.
Läste några visdomsord på Facebook härom dagen. Var annars liksom? Folk har slutat mejla roliga, tänkvärda, knasiga bilder och filmer.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Släppa och gå vidare. Inte vara bitter över dem som gjort en illa, inte grubbla för länge över varför människor plötsligt bara slutar svara i telefon, på brev och mejl, jobba på att komma över smärtan och besvikelsen och i stället glädjas över det positiva i livet.
Lätt att säga. 
Svårare att göra.
Men väl värt att försöka.




onsdag 7 maj 2014

Japan - en kärleksförklaring. Part II

Man kanske skulle knyppla ett japanskt staket i sommar?
Jadå. Det finns mer att säga om Japan i allmänhet och Kyoto [kjå:tå] i synnerhet.

När man nu hunnit smälta intrycken lite, känner jag att vi faktiskt skulle behöva bli lite mer japanska. Av flera skäl. Just det där med omtanken om sin nästa. Hänsyn. Ord som tycks ha fallit i koma i Sverige. Åtminstone hos en stor majoritet.

Maskhållning är på gott och ont. Man visar sällan ilska öppet. Skrattar man, håller man för munnen och begränsar sig till ett fnissande. Hörde inte ett enda gapflabb. Man kan kalla det lågmäld, eller behärskad. Några stora känslostormar skyltar man inte med. Antagligen även det av hänsyn till sina medmänniskor. Man måste ju inte ösa sina innersta känslor över alla i sin omgivning. Exempelvis genom att PRATA SKITHÖGT om allt och inget, vare sig det är i mobiltelefon eller irl. Två tjejer i lilla hissen häromdagen. Pratade med varandra. På sisådär två decimeters avstånd. JÄTTEHÖGT. Nästa gång det händer ska maken och jag göra detsamma. Blir kul att se reaktionerna. Om det ens blir några...

Valfläsket här hemma är under upptrappning. Ingen hejd på alla miljarder som ska satsas på än det ena, än det andra. Inte ska allt finansieras med skattehöjningar heller, i alla fall inte sossarnas miljardsatsningar. Hur allt ska pröjsas vete fåglarna. Och är det bara jag som blir fysiskt illamående av att höra Magdalena Andersson? Har hittills inte sett ett enda nyhetsinslag med henne där hon inte ägnar större delen av sitt babblande åt att kasta skit på a) Anders Borg b) alliansen c) Fredrik Reinfeldt. Men det är väl så man gör när man inte har något eget vettigt att komma med. Pratar illa om konkurrenterna för att få bort fokus från sina egna brister.

Javisst ja. EU-valet. Måste gå till bibblan och poströsta. Gjorde SVTs test, det var spännande. Även om jag inte riktigt förstod några av frågorna. Vill jag att makten överförs från män till kvinnor i parlamentet? Alltså. Ja, kanske det. Om kvinnorna får platserna på grund av kompetens och inte kvotering. Och vill jag att Sverige ska få exportera snus till andra EU-länder? Couldn't care less. Liksom.

Men - mer om Japan då'rå.
Glass? Nudlar? Japansk auto-mat.

Man betalar ingen dricks. Inte någonstans. Helt suveränt, även om det är tricksigt att lära sig känna igen alla mynt. I Japan har man kvar ALLA valörer på mynt, även de som inte är värda nästan nånting och som man inte kan använda i biljettautomater, drickaautomater eller så. Förresten finns det dricka-automater nästan överallt. Man behöver inte gå törstig länge i den stan. Dessutom finns även automater för både glass och nudlar så man behöver inte gå hungrig särskilt länge heller. Och närbutiker som 7-eleven och Lawson serverera både kaffe och varma smårätter, förutom smaskiga bakverk och sushi.

Man betalar inte personen som bär upp ens väskor på rummet – det ingår i jobbet han får betalt för att utföra. Man betalar inte portieren när han ringer efter en taxi och man dricksar inte taxichauffören, trots att han får ta i som en tok när han knökar in alla väskorna i bagaget. Man jämnar inte av uppåt på krogen, hur nöjd man än är med maten. Och så vidare. Man betalar helt enkelt för det man köper. God service – det där ”lilla extra” som vi vant oss vid att bli överraskade av – ingår i prislappen.

Stolthet.
I Japan är man stolt över det man åstadkommer. Man utför sitt arbete med största noggrannhet och man tar sitt yrke på allvar. Oavsett om man packar varor, torkar ledstänger, asfalterar eller är advokat; alla ser nyttan med just sitt ansvarsområde och att det är viktigt för att helheten ska funka. Underbart. Och väldigt människovärdigt.
Tiggeri är förbjudet. Men sälja egna cd-skivor är helt okej. Och att vara stolt över det man skapat.

Toaletter. Har man en fullständigt opålitlig mage som min, är det en utmaning att resa. Oavsett om det gäller att ta bussen in till stan här hemma, eller flyga över halva jordklotet. I Kyoto finns toaletter typ överallt. Köpcentra, varuhus och restauranger såklart, men på varenda t-banestation, i servicebutiker osv finns rena, snygga toaletter. Inte är det någon som muttrar ”det är bara för våra gäster” eller kräver betalning heller. Det är ren och skär omtanke om medmänniskorna.
Japansk toalett. Inte så vanlig nuförtiden. Tack och lov.


Där kom det igen. 
Omtanken. 
Undrar SÅ vart den tog vägen?
Dog den nån gång på 80-talet? I samma veva som Det Stora Egot föddes?
Va?



tisdag 6 maj 2014

Japan - en kärleksförklaring. Part I

Körsbärsträd. Vackrare än så här blir det inte.


Har ännu inte hunnit smälta den fantastiska resan till Japan. Besökt Tokyo förut; stort, ljudligt och häftigt. Denna gång blev det Kyoto (uttalas kjå:tå), före detta huvudstad, känd för sina många tempel och invånarantal ungefär som Stockholm. Väldigt olika städer men likheterna är det som förvånar mest.

Vänligheten.
Alla artiga, hänsynsfulla och vänliga människor.
Ingen som knuffas, skuffas eller ska tränga sig före.
Alla står alltid, överallt, i lagom tätt packade köer.
Ingen som pratar i mobiltelefon och stör sin omgivning.
Ingenstans på offentliga platser, i t-banan, på bussen eller i affären hör man någon som frikostigt och högljutt delar med sig av sina privata samtal.
Jo EN såg vi. På zoo. Han var rysk. Och ja, han borde suttit i en av burarna eftersom han också var unik…
Bakom galler på Kyoto zoo


Renligheten.
Man kan fnysa lite överlägset snobbigt åt människor som bär munskydd. Fnysandet bör dock fastna halvvägs när man vet att munskyddet i de flesta fall bärs av människor som är förkylda. Och inte vill smitta sina medmänniskor.
Finns inget klotter. Inga fimpar på gator, trottoarer och parker. Inte ett enda litet småskräp nånstans. Inte ser man en massa renhållningsarbetare heller. Folk har helt enkelt tillräckligt mycket hyfs för att inta skräpa ner. Och vill man röka utomhus får man göra det på särskilda platser.
Alla tvättar händerna efter toalettbesök, vilket är mer än man kan säga om sina egna landsmän. Med betoning på män. Har jag hört. Kvinnor verkar vara något bättre på det och de håller ändå inte i det de kissar med… Alla har dessutom med sig en egen liten handduk att torka händerna på efter tvätt. Och ja, jag köpte en som numera alltid ligger i handväskan. Vägrar köra sån där blåsmaskin som är full av en massa äckligheter.
De första dagarna undrade jag lite över var människor lägger sitt skräp. Glasspapper, gamla tuggumin och sånt. Såg inte en enda papperskorg och fick förklarat för mig att papperskorgar på allmänna platser monterades ner efter zarin-attacken i Tokyos tunnelbana för några år sedan. Numera finns papperskorgar bara där någon kan ha uppsikt över dem, utanför servicebutiker, kiosker och liknande.
Renlighet är en dygd. Överallt finns möjligheter att tvätta av sig.


Lugnet.
Till och med i morgonrusningen, när typ en miljard människor kommer till centralstationen med pendeltåg, går allt lugnt och städat till. Strömmen av flitiga människor flyter på, till synes helt utan att någon är irriterad eller ser stressad ut.
På krogen. Finns inga lediga platser sätter man sig på en trevligt placerad bänk utanför, i tur och ordning, och får en meny att studera medan man väntar. Det går avgjort mycket snabbare sedan när man redan då man sätter sig till bords vet vad man vill äta. Och även om det går fort att få maten och kön växer utanför känner man sig aldrig stressad. Japaner låter allt ta den tid som behövs.
Kyoto är fullt av vackra trädgårdar och parker. Så fort man sätter sig, inträder ett lugn och en frid som jag gissar att annars bara djupt religiösa människor kan känna i ett andaktsrum. Man sätter sig, tittar på konstfullt krattade gångar, vattenblänk, vackra stenar och några strategiskt placerade, stiliga växter. Och man andas. Djupt. Helt omedvetet hamnar man i ett nästan meditativt tillstånd. Glömmer tiden. Bara låter sig uppfyllas av – lugn.
Vatten, sten och mossa är viktiga i en japansk trädgård. Mossa! Har vi massor av på landet. Och sten.
Så.
Kommer jag härmed att vara cool och överseende? Sluta gnälla? Icke-sa-nicke. Men det är mest för att det är roligt att skriva. Och nån j-el måste ju ifrågasätta allt dravel som tidningarna försöker lura i oss.




Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.