Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

onsdag 18 oktober 2017

#metoo


Det här kommer att bli ett väääääldigt långt blogginlägg. Kände jag redan när det började mala i skallen i morse. Dessutom om bara en enda grej.
De senaste dagarna har en formlig störtflod av berättelser om sexuella övergrepp vällt in i sociala medier. Det började med en filmmogul i Hollywood och när proppen väl dragits ur den första anklagelsen, följde hundratals andra förbannade kvinnor efter. Ungefär som i fallet med mr Cosby.

Nu uppmanas alla kvinnor världen över att dela med sig av sina känslor kring begångna övergrepp. Tanken var god; man ska visa världen hur utbrett detta är. Men jag tänker, vill alla fläka ut sin ångest, skuld (jo, de flesta som utsätts drabbas av skuldkänslor) och sina innersta tankar om det mest kränkande man har utsatts för i sitt liv? Jag menar, vilka kvinnor har INTE drabbats av tafsande, klämmande och flåsande män som inte kan ta ett nej?

Per-Åke i lekskolan som drog ner byxorna på tjejerna så fort han kom åt.
Ja men ni vet väl hur grabbar är. Kärlek börjar med bråk, haha.”

Farbror Martin som inte nöjde sig med en godnattkram utan ville att man skulle sitta i knät en stund. Och strök med händerna både på fram- och baksidan.
Nej men han har ju inga egna barn så han vet bara inte hur man kramas.”
Eller hur.

Skolläkaren som regelmässigt undersökte om alla pojkar hade normalt utvecklade testiklar.

Skolläkaren som regelmässigt bad flickor ta av sig tröjan, även om det var ett akutbesök på grund av en stukad fot.

Anders, 15, som klämde alla tjejer han mötte i skolkorridoren på brösten. Reptilsnabbt sträckte han ut handen när han passerade, tog ett rejält tag och klämde till. Ont gjorde det. Och man försökte undvika honom så mycket man kunde.
Jo men ni vet, killar i den åldern. Hormonerna ställer till det. Haha.”

Läraren som ställde sig obekvämt nära när någon av tjejerna behövde hjälp. De slutade be om hjälp ganska snart och frågade någon annan i stället.
Äsch, ni inbillar er bara.”

Gösta 55+ som regelbundet levererade varor till NKs juvelavdelning och jag som 21-åring skulle få lära mig hur inköp gick till. Så fort chefen lämnade rummet började Gösta stryka mig över armen, nerifrån och upp, och undrade om vi inte kunde ses efter att jag slutat för dagen. Gubbslem. Jag sa efter det att jag inte var intresserad av att avancera och bytte till en annan avdelning. Utan att ange någon orsak.

Dr Abdul, öron- näsa- halsläkare, som ideligen (när sköterskan lämnat rummet) ”råkade” komma åt brösten när han skulle undersöka min yrsel.
Men det fattar du väl att du inte skulle komma någon vart med att anmäla honom? Du sökte för yrsel. Han är läkare. Haja.”

Roger, Kalle, Janne och alla andra på Lorry som hade fått för sig att alla tjejer som gillade att dansa var intresserade av flås-i-örat, ihärdigt juckande under styrdans samt givetvis sugna på att få med sig ett icke-alkoholfritt-alternativ till mansperson hem.

Jannis som var övertygad om att svenska tjejer, i synnerhet blonda svenska tjejer, var genetiskt belastade nymfomaner som uppskattade ”some hard core” och inte hade något emot vare sig blåmärken, skrubbsår eller bulor i skallen.

Ungtupparna på firmafesten som tyckte det var kul underhållning att köra helikoptern i nyllet på sina yngre kvinnliga kolleger.

Alla anonyma barhängare som ”tagit sig friheter” – ni vet, där spriten går in går vettet ut. Som om det skulle vara en godtagbar ursäkt.

Styrelseledamöter som känt för lite vänsterprassel under en konferenshelg och inte kunnat acceptera ett nej. ”Vafaan, schläpp losch lite nu!

Jag skulle kunna skriva många kilometer om sexuella övergrepp, trakasserier och misshandel. Både egna och sådana jag fått berättade för mig. Hur många gånger har kvinnor inte suttit och grubblat över vad det är som gått fel? Hur många har inte tagit på sig skulden? Tänkt att de klätt sig för utmanande, inte varit tillräckligt tydliga, möjligen provocerat fram ett par knytnävar.

Förmodligen bottnar det i den allmänt vedertagna uppfattningen att ”boys will be boys”, som genom generationer har förstärkts av att flickor och kvinnor inte blir trodda. Den som dristat sig till att prata med någon närstående om Per-Åke, farbror Martin, skolläkaren, Gösta och de andra har mötts av misstroende och bortviftande. Varför?

Att inte ta på allvar när, framför allt, barn berättar om något som gjort dem ledsna, upprörda eller rädda är en nästan lika stor kränkning som själva kränkningen i sig. Oavsett vad det gäller. Aldrig, aldrig vifta bort barn som säger sig ha upplevt något obehagligt. Aldrig, aldrig svara med ”nej men det var väl inte så farligt” eller ”så menade han nog inte”, utan i stället fråga vad det var som inte kändes okej. Att lyssna är att visa respekt.

Och framför allt, lära barn redan från tidig ålder vad ett NEJ innebär. ”Man får välja sina strider” sa min salig mor. Så sant. Man kan inte ropa NEJ till allt man tycker att barnen inte ska göra. Ett NEJ måste vara begripligt. Och ett NEJ som nonchaleras måste få konsekvenser. Hur charmiga och skojiga barnen än är när de gör sånt som de inte får göra. Jag ser nästan dagligen föräldrar som säger NEJ till sina barn. Barnen skiter högaktningsfullt i det. Och föräldrarna bryr sig inte. Vad blir effekterna av det? Jo, man kan bortse från ett NEJ utan att det får några konsekvenser. Klart som fasen att man bär med sig den erfarenheten genom livet.

Jag tänker på hundar. Man kan ganska lätt lära dem vad NEJ betyder. En väluppfostrad hund kan man sätta bredvid en tallrik läckerheter och har man sagt nej, sitter den där och dreglar ett Niagarafall. Men den rör inte tallriken hur frestande den än är. Kan man lära en hund det, borde väl även män gå att tränas? Och, fördenskull, även kvinnor.

Jo jag vet. Det är inte så himla enkelt och svart-vitt som att lära barn vad ett nej betyder. Vi har problem med kulturkrockar, rädda män som känner sig hotade av självständiga kvinnor, grupptryck, mentala funktionsnedsättningar och helt vanliga skitstövlar samt en massa annat som ligger bakom sexuella övergrepp.

Och i sanningens namn ska sägas att det givetvis finns pojkar och män som utsätts för samma kränkningar, även om de är i klar minoritet.

Och jag vet, det finns en massa män som INTE beter sig som grottbjörnar. Underbara, trygga, omtänksamma män. All respekt till dem. Men jag tänker inte tacka dem för att de uppför sig anständigt, för det är vad man faktiskt borde kunna förvänta sig av alla normalt funtade människor. Man bemöter andra som man själv vill bli bemött. As simple as that.

Och nej, jag tänker inte lägga upp någonting under #metoo.
Survivors of sexual violence don’t owe anyone our stories.

Jo, det blev ett långt inlägg.
Jag sa ju det.



måndag 9 oktober 2017

Olika noga


Har haft lite bloggtorka ett tag. När man skriver en massa i jobbet går kreativiteten åt där. Inte så att tankarna blir färre eller mindre upprörda, det är bara knepigare att få dem på pränt.

Har den senaste tiden haft många och långa diskussioner kring vad som är noga.
Inser att man tillhör ett utrotningshotat släkte.
Vi som är utrustade med ATD, Attention To Details.
Vi som stör oss på folk som inte kan skilja mellan de och dem, sin och hans/hennes eller mellan var och vart.
Vi som stör oss på att filmer som utspelar sig på Vikingatiden har skådespelare med fula ärr efter vaccinationer och kvinnor som är rakade under armarna.
Vi som stör oss på svenskalärare som inte kan stava, bilister som skiter i trafikregler och fullt friska individer som sätter sig på platser avsedda för gamla, gravida eller sjuka.
Det är väl inte så noga? Kan man höra dessa slarvpottor yttra.

Cyklister som kör tempolopp på trottoarer.
Folk som inte säger hej, tack eller ursäkta.
Klantiga hantverkare, slarviga kockar och sura expediter.
Eller föräldrar som inte kan släppa sina mobiltelefoner.
För att ta några synnerligen irriterande exempel.
Det senaste i raden av finns-det-en-värld-utanför-min-aura är de som numera inte nöjer sig med att prata högt i mobiltelefon. För säkerhets skull kopplar man nu på högtalarfunktionen! I och för sig trevligt för extremt nyfikna lyssnare som nu inte enbart får följa halva samtal…
Alltså.
Vad lider folk av?

Å andra sidan är det tydligen jätteviktigt med sånt som en annan inte fattar ett dugg av. Alla som med jämna mellanrum vill veta vilka av deras vänner som sympatiserar med SD. Såna vill man inte ha i sin lilla Facebook-grupp. Bort med dem! Men alltså, jag fattar inte. Inte för att jag sympatiserar med SD, inte alls. Men jag har säkert några SD-väljare i vänkretsen. Precis som där finns folk-på-vänsterkanten, religiösa, ateister, aktivister, liberaler, veganer, jägare och människor med olika sexuell läggning eller etnisk tillhörighet. Om jag väljer bort den ena eller andra, vilket givetvis står var och en fritt att göra, på grund av politik, religion, etnicitet eller sexualitet – är jag då inte en aning trångsynt? Intolerant, rent av? 
Tänker jag.

Och sen tänker jag på den där sketchen med Gösta Bernhard (den som bara vi som tillhör ett utdöende släkte kommer ihåg) där han väljer bort olika grupper av människor som han tycker är avvikande. Till slut är det bara han själv kvar. Som tänker och tycker som han. Tänkvärd monolog.

Apropå noga. Läste en krönika (minns inte vem som skrev den) om att det nästan är omöjligt att bjuda folk under 40 på middag. Det är så många dieter att hålla reda på nuförtiden att matlagandet blir så illa komplicerat att man struntar i att bjuda hem varandra. Det är GI och LCHF och vegetariskt och 5:2 och gluten-fritt och laktosfritt och stenålderskost och fan och hans moster. Alltså, jag fattar folk som har allergier eller är överkänsliga, men alla andra? Om man nu har så långtgående krav på olika dieter så kanske man kan A) Strunta i sitt dietande för en kväll? B) Peta bort det som inte passar ens diet? eller C) Ta med egen mat? Ett sista alternativ är ju att avstå från att umgås över en bit mat helt och hållet.

Olika noga verkar det också vara med polisens utredningar. Man hör ofta, apropå klagomålen att t ex våldtäkter inte utreds, inte ens när det gäller våldtäkter på barn, att polisen saknar resurser. Då undrar jag i mitt stilla sinne varför det fortfarande är 50 utredare avdelade för terrordådet på Drottninggatan? Är inte det ett solklart case? Jovisst, men utredarna dammsuger nu Sverige efter fler möjliga brottsoffer. Kan det tänkas att det finns någon, ännu inte upphittad person, som eventuellt skulle ha kunnat träffas av dåren i lastbilen? Är det verkligen vettigt att polisen ägnar sig åt sånt? I stället för att exempelvis förhöra en namngiven misstänkt våldtäktsman? Va?

Väl använda polisresurser verkar det i alla fall vara när det gäller den danske u-båtsbyggaren. Att läsa om ”fynden” som hittats (med hjälp av svenska liksökhundar, minsann) gjorde mig illamående på riktigt. Jag mår faktiskt illa av att bara tänka på det. Hur är han funtad den karln? Har jag undrat hur många gånger som helst.

Nej, slutgnällt för idag och marsch pannkaka tillbaka till skrivbordet nu.
Det är hög tid att ta itu med bokföringen.
Otroligt trist sysselsättning.
Men i kväll blir det ett nytt avsnitt av ”Vår tid är nu”. Får se hur många tabbar jag hittar i det här avsnittet. Slarv med detaljer är bland det värsta jag vet. Särskilt från folk som har betalt för att sköta en uppgift.
I know.
Det är väl inte så noga!?
Jo, faktiskt.




fredag 25 augusti 2017

Jag mår illa


Jo tack. Magsjukan har släppt nu, men illamåendet håller i sig…
Man kan, som Magnus Uggla, må illa av kändisar som fläker ut hela sitt privatliv i pressen. De stör mig inte nämnvärt. Däremot blir jag, på riktigt, illamående av att läsa om den danske u-båtsbyggaren. Hur är en människa funtad, som direkt efter att ha styckat och dumpat en annan människa till havs, helt oberörd ljuga polisen rätt upp i ansiktet? I och för sig undrar jag nästan ännu mer hur man kan såga sönder en kropp. Som dessutom tillhör en människa som man nyss fört ett samtal med. Vad som hänt där i u-båten får vi kanske aldrig veta. Vill vi ens veta det? Det räcker med de fragment av fakta som läcker till pressen för att få min mage att vända sig utåin.

Syrran påminde mig om boken ”Monster i mänsklig skepnad” och en av de värre monstren i historien Jeffrey Dahmer och sa ”fast han var ju ett snäpp värre, han åt ju upp sina offer”. Om dansken är värre vet vi inte (dessutom är han varken åtalad eller dömd, så det mesta är ju spekulationer och gissningar). Vill man spä på sina morbida fantasier kan man konstatera att det fortfarande saknas ett flertal kroppsdelar.

Sedan tänker jag på journalistens vänner och anhöriga. Hur mår man när man får reda på såna här hemska detaljer om en älskad syster/dotter/fästmö? Kan inte ens ana mig till det. Och lite illa mår jag av alla som aldrig ens hört talas om henne men som nu ska hålla på och beklaga sorgen och skriva ”mina tankar går till hennes anhöriga” när man inte ens vet vilka hennes anhöriga är.

Hanne Kjöller skrev om det häromdan. Detta att alla ska ”sända tankar” till offrens anhöriga. Oavsett om det gäller terrordåd eller annat dödligt våld, naturkatastrofer eller olyckor. Rädslan för att inte säga rätt saker skapar känslomässig förlamning. Läs gärna krönikan.

Den offentliga mobbningen av Anna Kinberg Batra får mig också att må illa. Ja, hon är otydlig men det har väl snarast med partiets velighet att göra. Ja, hon upplevs som både stel och nervös vilket knappast är goda egenskaper för en ledare. Ja, hon må ha utseendet emot sig (kan hon knappast rå för, men hon är ju kvinna och då blir man granskad med andra ögon) men är allt detta skäl för att hudflänga henne inför öppen ridå? Om inte M ska återgå till nivån på de runt tio procent man hade i början av 1970-talet får man nog ta och bestämma sig om man är ljusblå eller mörkblå. Och ta tillbaka sina kärnfrågor som lag och ordning, arbete ska löna sig och annat som de tycks ha tappat bort. Man fumlade till det när Reinfeldt och Borg blev dåliga förlorade och bara släppte allt och drog. Där nånstans verkade hela partiet tappa greppet. Men det kan man knappast lasta AKB för. Fula fiskar lurar i den där vassen.

En ful adlig fisk åkte fast för rattfylla tidigare i somras. Han har godkänt böterna på 7600 kronor (karln är god för 3 miljarder) och erkänt att han druckit två glas vin (det gör varenda en som åker fast i en kontroll och luktar sprit). Däremot har han inte erkänt rattfylleri och nu funderar han på att överklaga. Vad anger af Jochnick för skäl månntro? 1) Han hade ätit penicillin i 20 dagar som han säger påverkade promillehalten.
2) Värdet låg under gränsen för rattfylleri ”i nästan hela övriga Europa”.
3) Han har ”kört bil i 50 år utan att göra mig skyldig till något sådant här trafikbrott”.
Min egen slutsats: Han har aldrig åkt fast förut, trots middagar med alkoholhaltiga drycker. Det hör väl till undantagen att bängen kör kontroller i Djursholm.
Tomte.

Norska skidåkare står mig upp till halsen. Nu har lipsillen Johaug fått sin slutgiltiga dom och hela norska folket tycks anse att det är orättvist och ohyggligt och jagvetintevad. Skärpning! Människan ertappades med anabola i kroppen. Det är inte tillåtet. Normalstraffet är fyra års avstängning. Låt mig slippa fler bilder på hennes tårdränkta nuna. Tack!

Mannen med de ultralånga slipsarna på andra sidan Atlanten då? Pja, intressant att läsa kommentarsfälten till amerikanska nättidningar. Eller mer skrämmande kanske. Att okunnigheten är så utbredd och att så många amerikaner tycks vara fullständigt historielösa gör mig faktiskt illamående. Bara en sån sak som att vifta bort att han har ljugit offentligt mer än 1000 gånger sedan han tillträdde. För att nämna en liten detalj. Hjälp. På riktigt.

Anna Book. Alltså. De där nya tänderna. Var det så himla lyckat egentligen? Tar man upp Expressens nättidning och scrollar flashar bilden på hennes självlysande gaddar till som en blixt från klar himmel. Nu berättar hon dock ”sanningen om tänderna”. Jojomensan. Hon har köpt tandfasader. NÄHÄ?! Fanns det inga i hennes storlek?

Och kan man hoppas på en ny programidé i TV nästa år; ”Sommar utan Ernst”?



torsdag 10 augusti 2017

Bildspråk

Lulu Carter: "svenskar klär sig så illa att jag vill slå ihjäl dem, de ser för jävliga ut". Benägen att hålla med...

Poliskonstapeln hade knappt hunnit trycka på ”spara” förrän åklagaren beslöt att lägga ner fallet. Ja, anmälan som polisen själv gjorde mot Anders Borg för förargelseväckande beteende och sexuellt ofredande och vad det nu var han sades ha ägnat sig åt under den där oerhört blöta kvällen på Husarö. Det finns ingen målsägande och inga vittnen. Ja men alltså jag hajar. Det är en sak att ringa och tipsa en tidning och vara anonym, en helt annan att fullfölja en polisanmälan med allt vad det innebär. Mot en god vän eller släkting eller vad det nu kan vara. Den omtalade festen var ju en släktmiddag, har det sagts. Och nu har ett flertal vittnen som faktiskt var på plats hört av sig till pressen med ganska detaljerad information om vad som hände. Förstahandsinfo. Inte hörsägen eller elaka rykten.

Hur som helst. Blir lite fascinerad av hur en dags tidningsläsande kan förändra bilden av en människa. Under alla år har jag sett Borg i tv och tidningar och haft en rätt positiv inställning till honom. Han har lett ganska hjärtligt och givit ett seriöst intryck. På bilderna som nu visas ser jag bara ett hånleende gubbslem. Det stör mig. Visst, om han verkligen vore ett gubbslem är det väl en sak. Om han bara tagit en snefylla känns det rätt orättvist.

Advokatsamfundets ordförande har gått till hårt angrepp mot medierna (hon gör det när någon kompis granskas och avslöjas med brallorna nere/fingrarna i syltburken/skägget i brevlådan) och tyckte väl att en journalist ska inte skriva nånting om han/hon inte själv varit på plats. Alltså. På riktigt?

Nåväl. Nog ältat om Borg.
Men apropå bilder i tidningarna. Camilla Läckberg syns relativt ofta. Varför stirrar hon så konstigt? Ibland stirrar hon så dant att jag blir rädd. På riktigt.
Anna Book tycks göra det mesta inför öppen ridå. Nu har hon visst bantat i tv också (igen), även om det visst var lite si och så med själva bantandet. Hon har ju gjort ett antal operationer för att krympa magsäcken. Men hur tänkte hon när hon blekte tänderna? Snacka om att överdriva (overdrive, hade Patrik Ekwall bergis sagt)! Det enda man ser är en nästan självlysande tandrad. Den i kombination med Läckbergs stirrande skulle kunna bli huvudroll i en rulle från Pixar.

En kvinnlig tennisspelare (minns inte hennes namn just nu) har blivit avstängd för dopning. Själv säger hon att hon råkat få i sig sin mammas cancermedicin, som har kontaminerat maten. Frågor på det?

Hemlige Mållgan aka Morgan Johansson sa häromdagen att han vill stoppa de kriminella gängen. Vem vill inte det? Alltså. Ibland säger politiker fullständigt självklara saker.
Vi vill minska arbetslösheten.
Vi vill förbättra integrationen.
Vi vill få ordning på migrationen.
Vi vill förbättra miljön.
Vi vill ha bättre vård, skola och omsorg.
Bla bla bla.
Vem vill inte det? Liksom.
Och när de står där och kräks floskler, varför ställer ingen journalist frågan ”HUR?”. Och nästan ännu hellre ”Vem vill inte det-du-just-sa-att-du-ville?”.
Det värsta är att det där vi-vill-dravlet tycks gå hem. Ge röster. Valseger.
Har folk slutat tänka helt och hållet?

Samme Mållgan tycker inte det är en bra idé att annullera svenskt medborgarskap för de terrorister som har dubbla medborgarskap. Förslaget kommer från moderaterna med motivationen att man på så vis skulle kunna hindra dem som varit iväg och krigat för IS att komma tillbaka till Sverige. På samma sätt som man gör i Tyskland. Nej nej säger Mållgan, man ”ska bära upp grundläggande rättigheter”. Och IS-krigare är i sin fulla rätt att komma tillbaka hit efter förrättat värv.
Igen då. VAD vill Mållgan göra i stället? Nån plan? Ens någon liten idé? Skulle inte tro det.

Lill Lindfors har stoppat visningen av en dokumentärfilm om henne skriver Expressen. Hon säger att materialet ska kompletteras. Filmaren säger att hon inte gillar att filmen visar hennes rätta jag och inte är någon reklamfilm för henne. Hon pallar inte att se sig annat än ur beundrares ögon, säger han. Jag har ingen aning om hur det ligger till, så klart. Jag bara vet att under de tv-inspelningar där jag var publik för en massa år sedan så var det alltid, utan undantag, jättemånga omtagningar och raseriutbrott och tryckt stämning så fort fru Lindfors var med. Man fick inte filma ur en viss vinkel. Man fick inte klippa hur man ville, inte byta kamera hur man ville. Och så vidare. Visst är det bra att vara bestämd och veta hur man vill ha det. Men man kan inte styra allt och alla här i världen.

Några nya ord under dagens tidningsläsning:
Nakenpik
Drönarkrig
Balettdotter
Superjuice
Kan man månne få ihop en mening av de orden?
Värt ett försök.


Slutligen. Johanna Möllers försvarsadvokat begär 4,6 miljoner i arvode från oss skattebetalare. Ingen dålig årslön. Advokaten som försvarade hennes medbrottsling har begärt 1,7. Fri prissättning tror jag det kallas…


Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.