Välkommen!

En blogg om livets sorger, bekymmer och förtretligheter.

måndag 15 maj 2017

Allergi

Här hade inte Sven kunnat stå och köa. Om Sveas berättelse är sann.
Som djurvän OCH allergiker ställs jag ofta inför en massa mer eller mindre märkliga frågor. I vissa sammanhang kan det vara en fördel att vara både och; man företräder liksom ingen sida eller har någon särskild agenda åt ena eller andra hållet.

Jag blir både förvånad och förbannad över hur mycket nonsens som sprids och hur många felaktigheter och missuppfattningar som cirkulerar. Fortfarande. I en tid då vi ska anse oss vara så inihelvete informerade och upplysta.

Lika förbannad blir jag på människor som tar till allergiargumenten för att hävda sin rätt, som egentligen inte alls har med allergi att göra. Som människan som skrev till Magdalena Ribbing för ett tag sedan. Jag gillar Ribbing och har haft god hjälp av hennes råd genom åren, både svaren på mina egna etikettfrågor och genom att läsa hennes spalt i DN. Men nu vete fåglarna om hon inte slirade till det lite.

Frågan gällde, i korthet, en kvinna vars man var allergisk mot hundar. Vi kan kalla henne Svea och honom Sven. Svea var lite upprörd över att Svens föräldrar bjöd hem en hundägande släkting till middagarna, trots att Sven är allergisk mot hunden. Visserligen placerades hunden i ett särskilt rum under de här tillställningarna, men Sven blev allergisk ändå. Svea var särskilt upprörd över att hundägaren föreslog att Sven skulle medicinera om han fick symptom av hunden. Tvingas medicinera för att en gäst ska kunna ta med sin hund på släktträffarna!? Hade hon hört på maken? Och maken, förresten, blev väldigt trött de gånger han tagit en tablett och blivit tvungen att gå och lägga sig. Och inte nog med det, allergimedicin kostar pengar. Minsann. Kan man verkligen ställa sådana krav som hundägare?

Döm om min förvåning när jag läste fru Ribbings svar. Nej, sånt kan man verkligen inte kräva. Rubriken på svaret var: ”Det är fullkomligt självklart att ingen ska tvingas till medicinering”. Det står så. Hon föreslog i stället att föräldrarna kunde bjuda gästen men utan hund. Alternativt att Svea och Sven meddelade föräldrarna att de bara tänkte komma och hälsa på om hundägaren inte var bjuden.

Alltså. Om Sven nu är så oerhört allergisk att han inte kan vara i ett hus där det ligger en hund i ett annat rum, så skulle han inte kunna vara i närheten av hundägaren heller. Han skulle troligen inte heller kunna åka buss, vara på restaurang eller i en affär eller över huvud taget vara bland andra människor av den enkla anledningen att det dräller omkring en massa folk som har husdjur hemma. De människorna har mängder av allergener från sina fyrbenta vänners päls, hud och saliv på sig och sina kläder. Så för Svens del är det nog fråga om att hålla sig i sitt eget oerhört välstädade hem och inte gå ut över huvud taget. Risken är nämligen stor att någon i hans närhet är djurägare. Och i synnerhet som han tydligen inte vill medicinera mot sina besvär (får man anta eftersom hustrun ojade sig över kostnaderna för att medicinera vid besöken hos föräldrarna).

Nä. Här ligger nog en hund begraven (och sprider allergiframkallande ämnen omkring sig) och Svea tyckte att hon kunde använda Ribbings svar och Svens allergi som slagträ i diskussionerna med svärpäronen. Antingen gillar hon inte hundägaren. Eller så gillar hon inte hundar. Eller så kan det vara så att hon rent allmänt vill bestämma vilka människor Svens familj ska umgås med.

Det är många i Sverige som lider av någon form av allergi mot katt, kanin, häst eller hund osv – allmänt omnämnda som pälsdjur. En ytterst liten skara är så oerhört allergiska att de reagerar som Sven i insändaren (eller som Svea beskriver att han reagerar, f-n tro’t). Är man, som jag, någorlunda vanligt allergisk räcker det med en allergitablett om man ska besöka hund- och kattägare (om gäster vid andra tillfällen har sällskapsdjur brukar jag aldrig kolla).
Den dyraste sorten kostar ca 3:50. Den blir man inte trött av.
Ibland kan jag behöva en puff astmaspray också. Då får man lägga till en 50-öring.

Man gör sina prioriteringar i livet. Själv tycker jag det är SÅ värt 4-5 spänn för att kunna umgås med både den ena och den andra. Och – som en känd tv-producent sa en gång – djurägare är berikade människor, avgjort mycket trevligare än folk som inte ens gillar djur. Vilket detta inlägg härmed har bevisat.

Jag hittade inte var man kunde kommentera Ribbings spalt. Jag skrev till henne (förvånad, någon?) och hon hänvisade mig till något kommentarsfält. Sicken tur att jag har min blogg att gnälla i J


torsdag 11 maj 2017

Hyfs och stil


När man är ute och reser är det intressant/kul/upprörande att studera sina medmänniskor. Jo, det är rätt skoj på hemmaplan också men man har lite mer tid för sitt studerande när man sitter och väntar på ett flyg, har en omotiverat lång fikapaus eller bara sitter på en uteservering och sippar på ett glas rosé.

När folk ska på ett flygplan. Alltid lika förvånande att alla verkar vara nybörjare. Eller högaktningsfullt skita i sin omgivning. Eller både och. Hur svårt kan det vara att glida in på sin plats, släppa förbi dem som ska förbi och lirka upp handbagaget i hatthyllan stående vid sin stol och inte i mittgången och blockera. Värstingarna är de som DESSUTOM ska krångla av sig jackan, stänga av mobilen, plocka fram en bok och lite annat som stoppar upp boardingen. Virrvantar.

Även denna resa blev jag nekad att ta ombord min lilla väska på hjul. Med stigande förvåning noterade jag – medan jag låg på knä på asfalten och tömde väskan – en hel drös med MÄN, alla rullande avsevärt mycket större väskor än min. Ingen hindrade dem minsann. Att Brussels Airlines anser kvinnor mindre viktiga resenärer blev bekräftat när vi på hemvägen lät maken ta väskan. Inga protester då inte. Mailade jag Customer service? Jajamensan. Fick jag något bra svar? Trovärdig ursäkt? Nänämensan. Några standardfraser om att det var trist att jag upplevde deras service som inte särskilt bra bla-bla-bla. Underhållningsvärdet var ganska stort. I övrigt – nope. Så hur bekvämt det än är att flyga från Bromma, någon mer resa med Brussels Airlines blir det inte.

Till Bryssel reser alla möjliga sorters människor. Vad de gör där – förutom mellanlandar eller jobbar i EU – har jag ingen aning om. Det är väl inte en stad man har på topp-tio-listan över storstäder att besöka? Den var inte med på min bucket list i alla fall. Men alltid roligt att se nåt nytt.

Tiggarna och uteliggarna var fler än i Stockholm. De förstnämnda dessutom i sällskap av ett antal små barn. Arma ungar. Säger jag bara.
Hundskit på trottoarerna, så kolla i skyltfönster var inte att tänka på. Det gällde att hålla noggrann koll på var man satte fötterna.
Servicenivån? Jovars, så himla hjärtliga upplevde vi väl inte att brysslarna var. Undantaget snubben som hade kebab-haket på hörnet. Det enda matstället som var öppet när vi kom fram. Bästa käket på hela resan kan jag aningen förvånad notera.

Hotellet? Kanon. Där kan Hotell Hjalmar i Örebro lära sig hur ett 3-stjärnigt hotell ska se ut. Lite bullrig frukostrestaurang men så blir det ju med många gäster. Dock inte bullrigt nog för att dölja smaskandet från snubben som satt och slickade sig om fingrarna. Ett i taget. Med ett högljutt smaskande läte. Och därefter noggrant inspekterande varenda finger och resultatet av sitt slickande.
HÄRHARDUENSERVETT DITTJÄVLAMIFFO.
Skrek det bara inombords. Hade han fortsatt slicka av fingrarna efter den andra marmeladmackan hade jag antagligen pyst över. Alltså. Hur dåligt bordsskick får man ha? Vi gick innan han hade svalt sista tuggan, för säkerhets skull.

Apropå miffo. Dagens trump är nuförtiden inte så himla komiskt eller tragiskt. Det börjar bli riktigt skrämmande. Och skrämmande likt tyranner, despoter och diktatorer genom tiderna. Hur länge kan hans anhängare bara blunda? Så länge de får rikligt betalt, antagligen. Och jag undrar fortfarande varför han har så himla jättelånga slipsar.

Konstigheter i pressen då?
”Tre misstänkta gärningsmän försvann i en mindre blå Renault.” Var den ljusblå eller?
”Pensionsskojare” – ska det vara staten kanske?
”Superputten”
”Viktklubbare”
”Plingjobb”
Och på Aftonbladet TV kan man få se en bild med en fotomodell som inte har rakat sig på ett år. En kvinnlig. Om jag tittade? Verkligen inte.

En ”känd skådespelare” har dömts för hot mot journalister. ”Komiker” kallas han i en del medier. Nyfiken som jag är luskade jag runt lite men hittade inte vem det kan vara. Och man vet ju hur det där med ”känd” är. Man får reda på vem ”kändisen” är och ba’ ”VEMEDE’?”.
Men jag hittade listan över de tio otrevligaste kändisarna. Inga överraskningar där inte; Björn Ranelid, Bill Skarsgård, Erik Saade, Anna Book finns på listan där Martin Timell beskrivs som ett ”arbetsmiljöproblem” bland till och med garvade journalister. LOL.

Och nu är insamlingar till ”dövstumma” i ropet igen. Pressen varnar. Igen. De här tomtarna är varken döva eller stumma och som Expressen skriver:
Sveriges dövas riksförbund har till exempel ett 90-konto att sätta in pengarna på, och inte bössor på stan. Välj vem du ska skänka till, och använd de vanliga betalningsvägarna.
Japp, där kom det igen. Lägg inget i bössor på stan. Sätt in stålarna på nåt 90-konto i stället.

”För jämställdhet och rättvisa” föreslår nu S+MP+V att man ska slopa karensdagen vid sjukdom. Undrar om det innebär att man också slopar karensveckan för egna företagare?
HA-HA-HA!



fredag 28 april 2017

Det klarnar


Kommunikation är svårt, tro mig jag vet efter ett helt yrkesliv inom området. ”Det är inte jag som uttrycker mig otydligt, det är du som fattar trögt” kan man formulera sig om man är ett a-hole. Annars kan man försöka vara så TYDLIG som det bara är möjligt, utan att fördenskull behandla den som lyssnar som en idiot. Knepig balansgång där.

Språket kan också ställa till det. Eller vad sägs om lappen nedan som en allvarligt sjuk människas kontaktperson på ett demensboende satt upp? (Jag har maskat namn och datum.)


Inte vet man vad de serverar till lunch heller…

Men det kanske klarnar framöver.

En kvinnlig polischef har åtalats för ofredande av en annan kvinnlig polis. Jovisst, tänkte jag, det finns tafsande damer också. Nu var det inte något fysiskt ofredande utan orden
Har du pratat om det här i media är du död”. Möjligt att jag är något avtrubbad, men inte skulle jag polisanmäla någon för det. Men nu gjorde den ofredade polisen det och saken gick till rättegång. (Har domstolarna verkligen tid med sånt?) Den åtalade polischefen friades eftersom tingsrätten tyckte att uttalandet var ”inte så hänsynslöst”.

Ett annat fall, av aningen värre kaliber, är morden och mordförsöket i Arboga. Den så kallade Arbogakvinnan åtalas idag. Dessutom är stämningar inlämnade för en rad andra brott. Och medan jag läser tänker jag att det här måste vara en människa som hela livet kommit undan med att skrämmas, muta och manipulera folk. Och när inte det funkade så hade hon ihjäl dem. Riktigt läskig läsning. Faktiskt. Och den så kallade pojkvännen då. Som var beredd att mörda två människor för att få stanna i Sverige, om storyn nu är sann. Hur är man funtad då?

Sen undrar jag hur de kan röra till det på Expressen som idag skriver ”Arbogakvinnan står åtalad för mordet på pappan, mordförsöket på mamman och mordet på hennes make” Men är inte mammans make Arbogakvinnans pappa? Jag fattar inte.

Gårdagens läbbigaste läsning var DNs artikel om mordet på 4-årige Kevin som skedde för snart 20 år sedan. Två syskon, 5 och 7 år gamla, ansågs skyldiga och togs om hand av socialen. Nu har grävande journalister granskat fallet där den tongivande personen var ingen mindre en snubben som skapade seriemördaren Tomas Quick. Och snubben föreläser fortfarande på högskolan.
Nu kommer det en dokumentär i tre delar. En av bröderna säger i en trailer att han i hela sitt liv känt på sig att han är oskyldig.
Det behövs inga skräckfilmer. Verkligheten räcker.
Fy fan, säger jag bara.

Fy fan kan man också säga med anledning av att Saudiarabien valts in i FNs kvinnokommission. Landet där kvinnor inte får köra bil, inte gå ut utan manlig övervakning, inte får öppna bankkonto, inte klä sig som de vill och så vidare. ”Som att välja en pyroman till stadens brandchef” var ett omdöme.
Sverige har en feministisk regering. B…sh…t! Säger jag bara.

I bloggvärlden är det lite skoj att kolla vad folk har för sig. Samma med Instagram. Lite gulligt att Camilla Läckberg känner sig manad att skälla på alla som hånar hennes pojkvän för att han inte kan skriva så bra. Han har åtminstone sin dyslexi att luta sig mot. Det har inte hon. Såg förresten att hon givit ut en ny bok; Häxan. Vad handlar den om? Eller vem? Elaka tankar…

Det ska bli kändisversion av tv-programmet Biggest loser. Nä, jag har inte kollat men sett trailrarna (heter det så?) där ovanligt tjocka människor ska banta i kapp. Blev man förvånad när Anna Book ska vara med? Finns det något tv-program hon inte varit med i? Tårtslaget va?

Trump säger i en intervju att han saknar sitt gamla liv. What’s stopping you? Undrar man. Det är väl bara att checka ut från Vita huset? Världen tackar och bockar.

Apropå klarna. Det är många företag som använder sig av Klarna för att få betalt för sina fakturor. Himla fiffigt vore det om det framgick av fakturan hur mycket man ska betala. Och när. Och till vilket pg. Ganska uppenbart i alla fall att det är jag som ska betala för något jag beställt från Apotea. Får ta och luska lite i det där.


Efter snösmocka kommer solsmocka, skriver kvällspressen.
Man kan ju alltid hoppas.

Förresten. Hotell Hjalmar. Förra blogginlägget. Mailade våra synpunkter till dem.
Alla som tror att de har svarat räcker upp en hand.
Nä just det.




måndag 24 april 2017

Hjalmar

Idag är bloggen bara ett enda långt gnäll på en enda grej.
Bara så ni vet.

Jag är antagligen inte den enda som drar lite på munnen när namnet Hjalmar dyker upp. Och jag är antagligen inte den enda som associerar med Hjalmar-revyn, örebrodialekt och lite buskis. Namnet har, för mig i alla fall, en positiv klang. Tyvärr har namnet kidnappats av ett riktigt uselt hotell i Örebro. Så den som eventuellt ska övernatta i stan rekommenderas härmed att välja något annat ställe. Vanligtvis väljer vi Behrn, men det ligger precis vid raggarrundan och stojet på torget, det är svårt att hitta parkering och det är ett j-la liv som stör nattsömnen. Så vi tog ett som låg lite mindre centralt. Det gör vi inte om.
Hjärtligt välkomna! Eller?
Välkommen in, liksom.
Att mötas av gammal matos-stank gör sällan att man känner sig välkommen. Att korridoren dessutom är belamrad med städgrejor gör inte saken bättre. Ett sämre första intryck kunde vi knappast ha fått.

På bilderna på webben ser det jättefint ut. Men jag hajar, man vill inte gärna visa att golven är trasiga, väggarna i korridorerna repade och möblerna superskitiga. Då skulle man inte få några gäster. Det var inte mycket som stämde överens med det som stod i bokningsbekräftelsen och dessutom var det svinkallt i rummet. Alltså, vi snackar SVINKALLT. Inte nog med att elementet var kallt. Fönstren var trasiga och gick inte att stänga. Och det var typ 5 plusgrader ute. Och halv storm.
Absolut säker fönsterstängning. Inte.
Drog för gardinerna så gott det gick och skulle tända sänglamporna.
SPRAAAAAK sa det om strömbrytaren. Som slog gnistor. Och lampan blinkade till.
Nytt försök.
SPRAAAAAAK, lät det igen.
Okej jag hajar. Tänkte jag och gick runt sängen för att testa den andra lampan. Samma visa där. Så det fick bli lilla lampan på skrivbordet, när jag väl hittat ett eluttag att stoppa sladden i. Och sen gällde det att inte röra lampan, som blev skållhet efter typ fem minuter.

Rummet skulle innehålla en ”matplats” stod det.
Min definition av det begreppet är en stol och ett bord. Gärna två stolar om det är ett rum avsett för två personer.
Det fanns två stolar i rummet. En stod i ”hallen” och en i själva rummet. Båda var så illa skitiga att vi inte ens ville ställa väskan på dem. Än mindre sätta oss.
Hotellets uppfattning av "matplats". 
Överkastet var lika skitigt och i sängen hittade vi hårstrån från åtminstone fyra andra personer. Såvida det inte sovit någon med väldigt många olika hårfärger och –längder på skallen. Jo, jag är ganska säker på att det var huvudhår. Men bara ganska. Hade ingen lust att göra en mer ingående undersökning.


Badrummet såg fräscht ut men lamporna runt spegeln var trasiga så att sminka sig där var lönlöst. Duschen saknade en duschvägg och den som fanns gick inte att ställa i något bra läge så hela rummet blev genomblött hur man än försökte vika både sig och duschen.

Nåväl, efter en innehållsrik dag somnade vi så småningom. Och ingen hade blivit särskilt förvånad om man vaknat med röda, kliande bett någonstans… Så kändes det.
Varsågod och sitt. Nej tack.

Utlovad strykbräda och strykjärn hittade vi inte men det är ju trendigt att se lite halvsjaskig ut och hungriga som vargar hastade vi iväg för frukost. Bland det bästa med att bo på hotell är frukosten. Särskilt i Sverige. Massor av godsaker att välja bland, sitta länge, äta något onyttigt, ta en påtår… Och på hotell Hjalmar? Långnäsa. Efter 10 minuters köande kom vi på att vi kanske skulle kolla tillgången på bord. Jovisst. Hela stället var knökfullt. Inte en enda ledig plats.

Tack och lov för Espresso House. Trevligt bemötande, gott fika, suverän smoothie och en lagom nyttig och superfräsch macka. I lugn och ro, dessutom. (Och ingen trippeldebitering som i Täby.)

Så.
Nu har vi bott på hotell Hjalmar två gånger.
Första och sista.
Natten kostade oss 1 036 kronor. Så ovärt.

Tur att hotellutbudet är stort i Örebro.

Och jag undrar vad gästerna som gett hotellet toppbetyg har haft att jämföra med? 
Koja i skogen? Barack på lägerskola? Råtthål?

Rummet har A/C. Eller hur.


Bloggintresserade

Om mig

Mitt foto
Frilansare med ett förflutet inom marknadsföring och information. Skriver yrkesmässigt mest om hundar, men vädrar gärna mina åsikter om aktuella händelser i bloggform.